Hallonbåt med myntasegel på vift genom livet

När stunden är svår kan paradoxalt nog också känslan av tacksamhet vara som störst. En av de fina sakerna med att ibland befinna sig ”on the edge” är insikten om vad som faktiskt är värdefullt här i livet. Ofta infinner den sig i dessa stunder. Saker som att hjälpa andra människor, att ta sig tid att lyssna, att bry sig, att ge. Ge det man kan och har just nu. Ibland har man pengar, ibland tid, ibland kunskap, ibland alltihop – förhoppningsvis alltid kärlek. Att förutsättningslöst ge utan en önskan om att få någonting tillbaka är bland finaste som finns. Och nästan alltid i slutändan får man tillbaka det man en gång gett. Om inte från den man just själv gav till så från andra och annat håll i livet.

Man kan såklart också ge så mycket så att man en dag tar slut. Utpumpad och färdig vaknar man en dag en aningens dränerad. Även om man inte skulle vilja ha någonting ogjort så inser man att någonting måste fyllas på igen innan man kan fortsätta. Då gäller det också att våga be om det, och våga ta emot det. Våga visa sig svag, fast man kanske oftast är den som framstår som stark. Någon som är stark är ofta också ganska sensibel och känslig. Med en ytterlighet följer nästan alltid en annan.

Det är starkt att våga vara svag. Så är det. Det är tusen gånger mer utmanande att svälja sin stolthet och våga be om hjälp än att glatt utropa sin lycka. Jag imponeras av folk som står för sina brister, erkänner sina misstag och rannsakar sig själva i sin strävan efter att fortsätta vara sanna mot sig själva och sin omgivning. Det betyder inte att det alltid lyckas. Det betyder inte att något eller någon är perfekt. Snarare tvärtom -en slags acceptans av att vi inte är perfekta.
Ibland gungar livet och vågorna slår högt överbord. Ibland är vattnet klarblankt och stilla. Ständigt söker vi balansen därimellan. Lagom mycket rörelse, nya utmaningar och möten verses trygghet och stilla ro, närhet och stabilitet.

Livet pendlar. Tar oss till nya platser vi inte visste fanns. Vi håller i oss i relingen och söker efter destinationen, som hela tiden förflyttas genom nya mål och utmaningar. Vi kommer inte fram till en plats där allting är färdigt. När vi erövrat mål på vägen dyker nya upp och resan fortsätter.
Medicinen tycks alltid vara tacksamhet. Att när stunden är svår minnas det man har. Allt man fått vara med om, alla fantastiska människor man fått möta. Kärleken och omtanken man fått uppleva och alla de insikter som livets bergodalbana hittills låtit en erövra. Allt det som gjort en till just den man är idag.

Så tack livet, tack för det svåra. Tack för det utmanande och riskabla. För det som trycker mig utanför min comfortzon och utvecklar mig som människa. Tack för det som gör ont och brister. Det är läskigt att dra undan mattan. Men det är också det som gör livet levande.

Alla beslut är långt ifrån självklara. Men när oro eller tvekan gör sig påmind brukar jag tänka som så att om jag hade ett kvitto som sa att jag inte KUNDE misslyckas, skulle jag göra det då? Är svaret ja är det nästan alltid värt ett försök. Rädsla och oro begränsar oss i livet. Lusten och passionen ger oss vingar.

Att våga är att förlora fotfästet för ett tag, att inte våga är att förlora livet.

Idag har jag fått äran att ännu en gång tillverka en raw bröllopstårta.  Vilket för övrigt inte har något med ovanstående att göra☺️ haha!

Grattis till brudparet och heja kärleken!!

IMG_5562.JPG
( Det skulle kunna vara som så att det längst upp till vänster flyter en liten hallonbåt, med segel av mynta på en flod av choklad…)